Jag såg en gammal vän jag inte sett på flera år
Han ältade sin sorg, var helt besatt av sina sår
Jag lovade att aldrig låta ledan ta befäl
Låt bitterheten fara
Den ska aldrig få min själ
1:a maj föll regnet men jag gav mig ut ändå
Fanorna var bleka och visionerna var få
I ledet fanns en tystnad som jag aldrig känt förut
Men jag ska bli en av de sista som säger: Allt är slut.
Visst är det svårt ibland det kan va’ väl så kallt
Man får sig sina törnar men man reser sig trots allt
Så hämta jackan och ta på dig dina skor
Det kanske inte längre är så illa som du tror
När kartan inte gäller
När kompassen har fått spel
När allting går åt helvete och sagan slutar fel
När det stora svarta hålet är det enda som man ser
Då vill jag ändå tro att man kan göra något mer
Jag vet en plats dit telefonen inte når
Där dimmorna stiger och där stillheten rår
Där kan du börja om på nytt
Där kan du bli dig själv
Så följ med mig upp till skogarna
Vi reser nu i kväll
Visst är det svårt ibland…